Hmm, det kanske inte är helt fel med måndagar ändå. Trots att jag inte fick så mycket sömn inatt för att jag kämpade in i det sista med novellanalysen och pluggade till dagens prov i kulturhistoria så har dagen gått oväntat bra. Vi började dagen med en sista redovisning samt utställning i medieproduktionen. Vi har sedan slutet på förra året jobbat med uppgifter till Angeläget Filmfestival (klicka in på deras hemsida för info), och idag var det som sagt utställning av bilder och affischer, samt filmvisning. Vi minglade runt, drack cider och käkade chips - inte helt fel! 

 

Provet gick inte heller helt fel faktiskt, mycket bättre än jag trodde då jag hade problem med att plugga i helgen på grund av mensvärk och grinigt humör. Belönade mig med lite shopping av nödvändigheter samt en rosa läppenna, därav de fina färgerna på min hand, haha! Resten av dagen blir lugn, med nagelmålning och serietittande. ♥

      

    

 

På fredagen under sportlovet mötte jag upp min äldsta kusin Ida för lite strosande på stan och en lunch på Condeco i Linné. Efter att ha tryckt i oss varsin kycklingciabatta med örtaioli samt lite efterrätt träffade vi hennes mamma och syster, samt min mor och lillebror på Pick n' paint. Det är ett mysigt ställe med ett riktigt roligt koncept som går ut på att man får välja fritt bland massa skålar, kannor, koppar, fat och figurer i keramik för att sedan glasera dem i valfri färg. Sedan bränns verken och man får komma tillbaka några veckor senare och hämta det färdiga resultatet. Otroligt roligt pyssel att spendera några timmar på tillsammans med någon man tycker om. 

 

Nu går jag och väntar på att jag ska få hämta ut mitt lilla pyssel! 

 

Lila lack som drar åt det blåa hållet. Lättlackat. Behövs två lager för total täckning. Jag älskar faktiskt den här färgen, otroligt fint. Visar det med ett lager Seche Vite ovan. 

 

Lever i en liten pluggbubbla den här veckan, då jag har en novellanalys som ska in på söndag samt ett stort prov i kulturhistoria på måndag. Knappast det roligaste jag vet, men jag får roa mig med tanken på att jag nästa vecka kan ta det lite lugnare. Det är det som håller mig ovanför ytan just nu, för förövrigt är det inte så mycket annat roligt på gång. Möjligtvis tanken på att det är 100 (!!!!) dagar till studenten på måndag! ♥♥♥

      

 

Hoppas att ni hade en fin alla hjärtans dag igår! Vad gjorde ni? ♥ Själv tog jag en lång sovmorgon och bara tog det lugnt med serier innan jag drog iväg på middag tillsammans med en bästa vän och hennes kompisar. Vi var på den hyfsat nyöppnade Vapiano på Kungsportsplatsen här i Göteborg. Vi käkade gott, drack hallonmojitos och snackade skit. Det var en supermysig kväll och jag är så glad för de är så härliga tjejer och jag hade otroligt roligt! ♥

 

 

"Och så var allt slut. Det var hon själv som sprängde hela skiten i luften." 

 

Av någon anledning var det dessa ord som cirkulerade i mitt huvud i lördags. För ett par veckor sedan hittade jag mina gamla Eva & Adam-böcker och sträckläste dem på ett par dagar. Det ovan tänker Eva strax efter hon gjort slut med Adam. Det är påhittat, men av någon anledning kändes de klockrena. På ett fruktansvärt sätt. 

 

Känner ni igen känslan av känna sig obekväm, oavsett vad man än gör? Det spelar liksom ingen roll hur man än flyttar omkring sig, vad man har på sig eller vem man är med. För det sitter på insidan, det liksom skaver i hjärtat för att något är fel och ständigt påminner dig utan att du egentligen vet vad det handlar om. Men när man väl inser vad som är fel så slutar det att skava. Ungefär så har det varit, under en tid. Tills jag insåg vart problemet låg. Och då övergick skavet i hjärtat till någon slags magont.

 

Det är ingenting man kan påverka. Ibland tar det bara slut. Känslorna. Försvinner. Och det är smärtsamt att inse att för att man själv ska må bra måste man såra den som betytt mest för en under väldigt lång tid. Min bästa vän. Min kärlek. Någon jag känt i mer än halva mitt liv. Som jag alltid vill ha i mitt liv på ett eller annat sätt. Bara inte på det här sättet. Det kändes inte rätt längre. Och känns det inte rätt så är det inte rätt. Inte för någon av oss. 

 

Det hände ganska plötsligt. Och när man väl inser tar det inte lång tid tills man förstår. Och det fick mig att må ännu sämre. Men det jobbigaste var att se in i hans ögon och förklara. Att se honom ledsen. Att vara den som gjorde honom ledsen. Men det var enda rätta. Man kan inte låtsas. Det mår ingen bra av i slutändan. 

        

Kom hem från skolan runt fyra och har suttit och hyperventilerat för att min Mac inte ville läsa minneskortet till min kamera i sisådär en halvtimme samt ätit middag i min ensamhet än så länge. Borde råplugga naturkunskap inför morgondagens prov, men vill egentligen mest gå och lägga mig. Istället ska jag tvätta bort mitt smink, fixa en jättekopp med te och sammanfatta kapitlet om ekologi och energi. Mmmm, livet just nu..