"Och så var allt slut. Det var hon själv som sprängde hela skiten i luften." 

 

Av någon anledning var det dessa ord som cirkulerade i mitt huvud i lördags. För ett par veckor sedan hittade jag mina gamla Eva & Adam-böcker och sträckläste dem på ett par dagar. Det ovan tänker Eva strax efter hon gjort slut med Adam. Det är påhittat, men av någon anledning kändes de klockrena. På ett fruktansvärt sätt. 

 

Känner ni igen känslan av känna sig obekväm, oavsett vad man än gör? Det spelar liksom ingen roll hur man än flyttar omkring sig, vad man har på sig eller vem man är med. För det sitter på insidan, det liksom skaver i hjärtat för att något är fel och ständigt påminner dig utan att du egentligen vet vad det handlar om. Men när man väl inser vad som är fel så slutar det att skava. Ungefär så har det varit, under en tid. Tills jag insåg vart problemet låg. Och då övergick skavet i hjärtat till någon slags magont.

 

Det är ingenting man kan påverka. Ibland tar det bara slut. Känslorna. Försvinner. Och det är smärtsamt att inse att för att man själv ska må bra måste man såra den som betytt mest för en under väldigt lång tid. Min bästa vän. Min kärlek. Någon jag känt i mer än halva mitt liv. Som jag alltid vill ha i mitt liv på ett eller annat sätt. Bara inte på det här sättet. Det kändes inte rätt längre. Och känns det inte rätt så är det inte rätt. Inte för någon av oss. 

 

Det hände ganska plötsligt. Och när man väl inser tar det inte lång tid tills man förstår. Och det fick mig att må ännu sämre. Men det jobbigaste var att se in i hans ögon och förklara. Att se honom ledsen. Att vara den som gjorde honom ledsen. Men det var enda rätta. Man kan inte låtsas. Det mår ingen bra av i slutändan.