Arkivbild. 

 

Tänk om man bara kunde spola fram till tiden då det inte är mörkt dygnet runt. Eller till dagarna man kan gå runt i skinnjacka och tunna skor, utan att ens kallblodiga jag fryser. Att bara kunna få möjligheten att fota ordentligt, i bra ljus. Att bli inspirerad av de första knopparna på buskar och träd. Att bli alldeles fnittrig av bara tanken på ett sommarlov som snart är nära. Att slippa ångesten från skolan och kunna utstå de sista veckorna fram till friheten. 

 

Min hjärna och kreativitet lever som i idé under vinterhalvåret. Ingenting fungerar och ju mer man tjatar desto värre blir det. Allt skolarbete skjuts upp in till sista sekund. Oavsett vad det handlar om. Det är som att batterierna inte laddats på länge och man lever på den allra sista energin för att försöka att inte bryta ihop totalt. 

 

Jag vill skriva. Jag vill fota. Jag vill träffa människor och engagera mig i ett nytt projekt. Jag vill ta mig i kragen och genomlida de där samhällsuppgifterna och mattetalen. Jag vill skriva ett utmärkt CV med tillhörande personligt brev. Jag vill jobba. Jag vill kunna ha möjligheten till att göra mer av det jag vill, nu och i framtiden. Rent pengamässigt alltså. Jag vill veta vad jag vill. Hur jag ska spendera min arbetskarriär. Vad jag helhjärtat ska satsa på.

 

Jag behöver ett mål. För att gå på halvfart till något jag inte vet vad det blir går inte. Jag vet inte vad jag jobbar för. Det gör det här individuella valet till tredje året otroligt jobbigt. Jag vet att jag har jobbiga kurser på schemat nästa år. Och att välja något som anses viktigt för framtiden är egentligen ingenting som lockar. Jag är en kreativ person, och att utstå ännu ett år av hatämnet matematik är inget jag skulle jubla över, trots att det skulle öppna fler dörrar för mig, oavsett vart jag än vill gå. Så vad gör jag? Välja rätt för framtiden eller välja rätt för mig?